fattar ingenting
när vi är med varandra känns allt hur bra som helst, men när vi är ifrån varandra och jag tänker efter så inser jag att han kommer nog aldrig tycka om mig på det sättet jag vill och behöver, på det sättet jag tycker om honom.
egentligen borde jag dra mig ur nu, istället för att han ska lämna mig om en vecka, en månad eller ett år, men jag kan inte. jag kan bara inte. hur lämnar man någon som man älskar? någon som egentligen inte har gjort något fel.
och hur vet jag att det verkligen är så här och inte bara min egna hjärnspöken? JAG FATTAR INGENTING AV DEN HÄR JÄVLA VÄRLDEN OCH DEN HÄR JÄVLA KÄRLEKEN OCH HELT ENKELT INTE AV NÅGONTING!!!
helvetes jävlar va hjärtat gör ont
tio timmar möter man honom i bil med henne skrattandes i framsätet. fy fan jag orkar inte leva. jag försöker låtsas för honom att jag inte bryr mig längre, att jag inte orkar va arg eller lessen så jag är helt enkelt inte det längre. men inombords är jag så jävla arg på honom. arg för att han inte älskar mig. arg för att han förstör allt fint mellan oss.
jag vill bara ha honom. jag vill ha honom så jag dör och jag vet inte hur jag någonsin ska klarar det här. fyfan i helvete jag dör jag dör jag dör jag dör.
jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag vill dö
du var (är) mitt allt (och lite till)
du somnar som vanligt när vi kollar på film och jag skrattar lite åt dig så att jag råkar väcka dig. du plirar med ögonen och säger "jag sover inte" och jag svarar "jag hade glömt hur liten din mun är, hur söta dina läppar är, hur du liksom kniper ihop dom när du sover".
och jag hade verkligen glömt hur mjuka dina läppar är när du kysser mig, hur magen pirrar när du drar din hand över min mage, rygg och hela kroppen. jag hade glömt hur din hud liksom smälter ihop med min och jag inte riktigt kan säga vart du slutar och jag börjar. och jag hade absolut glömt hur du tittar mig i ögonen och då försvinner allt annat och blir suddigt och allt som spelar någon roll är här och nu och herregud släpp inte min blick.
men nu kommer jag ihåg. men jag sa inget av det, och jag sa inget som var viktigt. jag drog bara på mig jeansen efteråt och pussade dig hejdå och låtsades att det gjorde ingenting att du nu träffat någon annan och att detta kanske bara var ett sätt för dig att få din kväll att gå. jag låtsades som det, fast det gör så himla mycket att jag dör och varje andetag slutar på hälften och ni vet hur det brukar sluta i filmer att man alltid får den man älskar? så kommer det inte bli nu
jag saknar dig så hjärtat gör ont
"jag älskar dig"
en vecka senare sa du
"det är slut"
Förbannade hopp, tro & kärlek
När ska man sluta hoppas? När ska man sluta tro att allt ska bli bra? Varför ska man tro att bara för att killen säger att han vill flytta ihop, så kommer det faktiskt hända? Jag är så jävla trött på någon som ändrar sig hela tiden och inte kan tänka på NÅGOT ANNAT ÄN SINA EGNA JÄVLA KÄNSLOR!
Kanske jag blev jätteglad och ser fram emot det jättemycket? Och de som vet om att vi bestämt det, vad ska de tro när de flyttar till en egen lägenhet i alla fall? De kommer tycka synd om mig, eller ännu värre tro att jag bara fått för mig något. Jag hatar den känslan man får när det verkar som att andra tror att de vet så jävla mycket. De tror att jag tycker mycket mer om R än han tycker om mig ifall vi nu inte flyttar ihop iaf. Nog för att det känns så för mig med, men jag vill ju absolut inte att andra ska tro så.
Just nu sitter vi tillsammans i soffan och jag vill helst av allt bara bryta ihop och gråta ihjäl mig, men jag har ingenstans att gömma mig..
i love you
men jag är för feg, jag är rädd att du inte ska säga det tillbaka. och jag vet att när jag väl har sagt det kommer
jag vara så mycket mer sårbar. då kommer jag vara totalt utlämnad till dig, och jag kan inte göra något åt det.
men ibland försöker jag, för jag tänker att om det skulle hända något, hade jag velat att du visste.
du vet nog inte det här, men varje kväll efter att du har somnat viskar jag jag älskar dig i ditt öra. längtar tills jag vågar säga det högt.
..
min stora kärlek
jag har bara pratat med dig några gånger tidigare, helt platoniskt, när jag en lördagskväll fick för mig att ringa dig. (okej, med hjälp av lite alkohol fick jag för mig det.) som tur var så var du också ute och vi bestämde att vi skulle träffas senare samma kväll.
vad hade hänt om en av oss inte tagit oss dit? blivit för full och fått stanna hemma? hittat ett annat ragg på vägen dit?
för det var precis vad jag trodde att du var, ett ragg.
men på söndagsmorgonen när vi vaknade tillsammans och låg och pratade halva dagen så blev det något speciellt, och när du sedan skrev till mig på kvällen så var jag praktiskt taget i himlen.
nu är du allt jag vill ha. och jag har dig. jag har allt jag vill ha. jag hoppas jag får det för alltid
kärlek
hemma hos honom brukar jag alltid stänga dörren till badrummet och duscha jättevarmt bara för att spegeln ska bli immig och jag en gång till får se sanna <3 som han skrev en gång för länge sen
snälla såra mig inte
och jag vet att han tycker om mig också, han säger det ofta. men inte för ofta för att det ska bli uttjatat och inte med ett tonfall som säger att han inte menar det. utan innerligt, lagom ofta medan han tittar i mina ögon.
han är helt fantastisk.
men ändå finns tvivlet. det där lilla fröet av tvivel som av någon anledning alltid måste finnas där. i magen, och störa mig. tänk om han inte är så glad i mig. om han hittar någon annan. om jag återigen får hitta en bild på facebook föreställandes en pojkvän kyssandes en annan tjej. då dör jag.
jag dör fanimig.
han som
han som försiktigt säger att kanske behöver inte jag ha någon egen lägenhet, och ger mig nyckeln till hans hem.
han som alltid pussar mig hejdå på morgonen hur försenad han än är.
han som säger "då måste jag ta kort och visa mamma, du kommer va så sööööt" när jag berättar vad jag ska vara på maskerad
han som står ut med mina utbrott och min svartsjuka
han som kramar om mig och säger att det är vi nu, du behöver inte oroa dig s
han som är min kille
snälla
min expojkvän D var väldigt speciell. min kille R är något alldeles speciellt han med. på helt olika sätt.
tidigt i mitt förhållande med D lärde jag mig att när han var på dåligt humör skulle jag hålla mig tyst och i bakgrunden. för om han förlorade i tv-spel och jag inte var tillräckligt långt bort var det några jobbiga dagar att vänta med blåmärken att dölja för familj och vänner.
och jag gör det fortfarande. håller mig ur vägen alltså. när R blir på dåligt humör får jag en klump i magen och vill helst gömma mig på toaletten. men det händer aldrig något. han säger förlåt s, det är inte dig jag är arg på. och vänder sig till mig för att prata om det, för att få tröst. för han blir glad av att vara med mig säger han. han använder mig inte för att ha någon att skada.
R frågar mig ofta om jag har lust att följa med på grillkvällar, resor, vi måste göra det här och det här i sommar s! vi kommer ha så mysigt. och jag vågar inte svara ja. för hur vet jag att han menar allvar? med D lärde jag mig att jag var den som skulle ligga hemma och vänta när han hade vart ute med sina vänner och då kunde vi möjligtvis kolla den där filmen på teven. och om han inte behagade att komma hem på nätterna var ju inte det mitt problem?
en vän till mig sa nyligen att jag inte kommit över D än. att jag väldigt ofta drog exempel som involverade honom. och att det var för att jag aldrig fått prata ut om honom ordentligt, ingen vet allt han gjort mot mig.
det min vän har fel i är att jag har visst kommit över D, jag har bara inte kommit över att han lämnade mig. jag har inget som helst intresse av honom längre, jag mår så mycket bättre utan honom, jag inser det nu när jag träffat någon som behandlar mig bra. men känslan av att bli bortvald, bortkastad så jävla lätt. det är den jag inte kan släppa.
och nu. hur vågar jag lita på R? hur vet jag att han inte gör exakt samma sak? säger att han behöver mig, tycker om mig, bryr sig och sedan bara försvinner ur mitt liv. hur litar man igen? hur öppnar man sitt hjärta igen?
en kille.
han är helt annorlunda mot andra killar. när andra tittar på film tittar han på mig och stryker mig över kinden. han ser på mig som att jag vore priset, som att han har letat efter mig länge och nu äntligen är jag här.
och det är alldeles för lätt att vara mig själv med honom, jag kommer på mig själv ibland när jag pratat och pratat att jag blir rädd för att skrämma bort honom. men när jag avbryter mig själv, ler han och säger "fortsätt fortsätt, jag vill höra" även om det bara är så banalt som varför jag har ett ärr på knät. när jag beskriver hur jag flög nerför backen och bromsade in alldeles för hårt med cykeln skrattar han och säger jag önskar vi känt varann då.
han pratar om vad vi ska göra i sommar, han frågar lite ängsligt får jag bjuda dig på mat idag? och går mer än gärna på bio. han avbryter sig själv ibland, som att han är rädd att jag ska tycka att han går för fort fram. men jag vill ha mer fart, i alla fall när vi inte är med varann. utan honom går tiden så långsamt att jag ibland måste picka på min klocka och se om den har stannat, men med honom rusar klockan iväg som ett x2000-tåg. och jag vill att det ska vara tvärtom.
han lagar mat till mig väldigt ofta, nästan varje dag faktiskt, och han gör det bra. han står i sitt lilla kök och ropar på mig, s, kom och krama mig, jag saknar dig fast jag bara hunnit ligga i soffan en minut. han tittar oroligt på mig när jag tar första tuggan och slappnar sedan av när jag säger att det är supergott.. som vanligt.
han ler snett, det leendet som jag älskar, och säger att han har ett mål; att jag aldrig ska gå hungrig.
det blir ingen mer kille som säger jag tycker om dig så himla mycket, men sedan, när tjejen han verkligen är kär i ringer, säger till mig att nu är du tyst.
det blir ingen mer kille som kallar mig jävla hora och sedan skrattar tillsammans med sina kompisar åt mina tårar.
det blir ingen mer kille som kastar mig i backen eller genom garderobsdörrar.
och det blir ingen mer kille som tvingar sig på mig, och tvingar mig att göra saker jag inte vill göra.
för nu blir det en kille som tar hand om mig. som lagar mat till mig. som är jättegullig mot sin mamma. som håller en hand på min korsrygg från bilen och in till lägenheten, som för att visa att jag är hans. som tar hand om mig när jag vaknar med migrän. som tar med mig när han ska storhandla och kysser mig inför hela butiken. som kör hem mig på kvällen fast jag insisterar på att jag kan gå den enda kilometern, men han ler och säger att han vill köra mig för han vill se mig det sista han gör innan han går och lägger sig.
en kille som min kille.
magi
Men nu har jag kommit på hur livet verkligen är. Det är bråk om vem som ska ta disken, skilsmässor och dagislämningar. Det är bara ett enda jävla stort pussel hela tiden. Och jag känner inte längre minsta mening med att gå upp på morgonen. Aldrig. Jag blir inte glad av mina vänner fast de är världens bästa, jag bryr mig inte längre om jag är bra på mitt jobb och fotbollsträningen kvittar verkligen. Jag känner bara en sån hopplöshet inför livet. Om det är så här det ska vara, vad gör vi då här? Att evigt trassla sig fram genom dagarna och räkna ner till helgen, till semestern, till födelsedagen. Det enda vi gör är att räkna ner dagarna. Till vad? Döden. Vi kommer alla dit någon gång så varför kan den inte komma tidigt? För utan magi vill jag inte vara med.
hatar ruta ett
jag fick prata med dig. om du anar hur glad jag var för att få prata med dig igen. jag har saknat dina smarta kommentarer och ditt klingande skratt. det låter klyschigt men det skrattet är det bästa jag vet.
min hand låg plötsligt på ditt lår, vi skrattade bort det men efter ett tag blev vi tysta och plötsligt låg din hand på mitt lår också.
en timme senare, utanför ica, ingen annan i närheten. vi väntar på taxi och du har precis kollat mig i ögonen och sagt att du saknar mig. vad får mig då att lägga handen om din midja och dra dig nära? kyssa dig precis som förr. vi kysstes i säkert tjugo minuter och gud i himlen va underbart det var. men jag borde vetat hur det skulle bli. du får samtal om efterfest och drar genast iväg medan jag vinglar hem ensam.
och nu har vi inte hörts av igen.
så jag är tillbaka på ruta ett.
