Förbannade hopp, tro & kärlek
När ska man sluta hoppas? När ska man sluta tro att allt ska bli bra? Varför ska man tro att bara för att killen säger att han vill flytta ihop, så kommer det faktiskt hända? Jag är så jävla trött på någon som ändrar sig hela tiden och inte kan tänka på NÅGOT ANNAT ÄN SINA EGNA JÄVLA KÄNSLOR!
Kanske jag blev jätteglad och ser fram emot det jättemycket? Och de som vet om att vi bestämt det, vad ska de tro när de flyttar till en egen lägenhet i alla fall? De kommer tycka synd om mig, eller ännu värre tro att jag bara fått för mig något. Jag hatar den känslan man får när det verkar som att andra tror att de vet så jävla mycket. De tror att jag tycker mycket mer om R än han tycker om mig ifall vi nu inte flyttar ihop iaf. Nog för att det känns så för mig med, men jag vill ju absolut inte att andra ska tro så.
Just nu sitter vi tillsammans i soffan och jag vill helst av allt bara bryta ihop och gråta ihjäl mig, men jag har ingenstans att gömma mig..
i love you
men jag är för feg, jag är rädd att du inte ska säga det tillbaka. och jag vet att när jag väl har sagt det kommer
jag vara så mycket mer sårbar. då kommer jag vara totalt utlämnad till dig, och jag kan inte göra något åt det.
men ibland försöker jag, för jag tänker att om det skulle hända något, hade jag velat att du visste.
du vet nog inte det här, men varje kväll efter att du har somnat viskar jag jag älskar dig i ditt öra. längtar tills jag vågar säga det högt.
