så fort jag träffar någon ny, och han har minsta lilla fel säger mina vänner spring s, spring så fort du kan. spring som om det gällde livet. kanske är det för att skydda mig, för de vet hur många gånger mitt hjärta har brustit och hur jag fortfarande kämpar för att sätta ihop det igen. de hjälper mig, de vill att jag ska bli hel.
men det är så lätt för dem att säga att jag ska fly, när de sitter där med sin man, sina barn, sin sambo, sin pojkvän, sin flickvän. för de vet inte hur det är att vara ensam. hjärtat slår liksom inte nog med slag när man somnar utan någon bredvid sig.

jag kommer ihåg den där tryggheten man kände tillsammans med någon, hur man visste att honom kommer jag somna bredvid inatt. och imorn. och natten efter det. hur man kunde ta upp mobilen var femte minut om man ville  bara för att ringa och höra hans röst, och man visste att det var okej. och istället för att lite för full bli med första bästa hem från krogen, dansade man hem på lätta steg för man visste vem som väntade där hemma med varma pussar och ett sätt att krypa in under samma täcke som gav mig gåshud.

jag vill så gärna känna den tryggheten igen för jag börjar glömma hur det var. och hur ska jag någonsin kunna göra det om jag springer genom livet förbi han som står någonstans och väntar på mig?

Mitt hjärta har en frusen inneboende med
pajat självförtroende som inte mår så bra.
Hon plockar fram allt det jag gömmer och minns
allt det jag glömmer och säger att hon är jag.

/Lill Lindfors - Rus

ligger och lyssnar på musik "från förr"
saknar mina bästa vänner,
hur lätt allt var då och hur dagarna liksom flöt på
det är en annan känsla i min kropp nu

i tonåren är allt så.. nytt
man vet inte vad som väntar
men man hänger med vart livet än tar en
för man har alltid föräldrar som fångar upp en

nu ligger jag här ensam på en fredagkväll
vet att jag har bara mig själv att ta hand om
och ingen annan tar hand om mig
det är jag som måste diska
det är jag som måste mata kaninen
det är jag som röker
det är jag som kör bil, jobbar varje dag och betalar räkningar

klart man blir less

varje ord du säger till mig, varje liten ögonkontakt
gör mig galen.
så snälla låt mig vara

fast å andra sidan..
varje ord du inte säger och varje gång du låter bli att titta på mig
gör mig galen.
så snälla ring mig

kanske vore det bättre att inse att jag har raderat ditt nummer ur min telefon och att det aldrig kommer hamna där igen? på samma sätt som jag har raderat hela dig ur mitt liv och du aldrig igen kommer bli en del av det.

jag vill inte säga att jag saknar dig.
jag vill träffa någon annan och visa dig hur jävla bra jag kan ha det utan dig.
tro inte att jag inte har försökt. det har jag.
många är de söndagar jag vaknat med någon annan bredvid mig,
och det som jag tyckte var en så bra idé på krogen kvällen innan verkar plötsligt helt galet.
galet, för jag vet att jag.. åh herregud, jag kan själv inte tro att jag säger det här.
men jag tror faktiskt att jag älskar dig.
jag har aldrig trott att man kunde älska någon efter bara tre månader.
men sen träffade jag dig.

vi var bekanta innan, men hade aldrig direkt pratat.
men det tog en dag så kändes det som att vi känt varann hela livet.
jag litade på dig på ett helt annat sätt, jämfört med andra killar jag träffat tidigare.
vi skrattade åt samma saker. gillade samma teveprogram. tyckte om samma mat.
jag kan inte riktigt förklara den här känslan för någon som inte varit med om det själv,
men så fort jag var med dig slappnade jag av och det kändes bara så himla.. rätt.
jag kände att "det är så här det ska vara. det ska vara du & jag"
jag var helt övertygad om att jag hittat min själsfrände.
och det är jag fortfarande. efter tre månader. herregud.
och jag tror att du kommer tillbaka när du inser att det inte fungerar mellan er.
för tusende gången ni försöker. jag tror du kommer inse hur bra jag är.
att du kommer inse att när du sa "när jag träffade dig blev allt bra, och jag började må bra igen" så berodde det på just det, att du träffat mig.

och du kommer komma tillbaka. för om du är min själsfrände, måste ju jag vara din?
eller?

snälla säg att det är så

jag har bestämt mig för att ta bort lösenordsskyddet på den här bloggen nu. jag vet inte hur det kommer sluta. kanske klarar jag inte att vara så öppen som jag vill då, och lägger till ett lösenord igen men jag har tänkt att pröva ett tag i alla fall.

mina dagar i övrigt är inget att hurra för. jag åker tidigt till jobbet och kommer hem sent på kvällen. orkar inte laga mat, orkar inte städa, orkar inte klä mig i något annat än mjuksbyxor. jag har tappat orken till absolut allt nu. det enda jag orkar är att skriva, skriva och skriva. och jag hoppas att fler av mina texter går från att vara ett utkast till att visas för er.