jag var femton år och hade precis fått mitt hjärta krossat. trodde jag.

jag är tjugo år och vet nu precis hur det känns när hjärtat sitter på olika sidor i bröstkorgen och det känns som eld att andas. jag vet själv hur det är att inte bry sig längre. inte bry sig om man lever. för det finns inget kvar att leva för. ingen kan säga till mig att jag inte vet riktig smärta för det gör jag. jag har inte brytit något ben, och jag har aldrig behövt ligga på sjukhus. men kanske är det så att det finns något värre. kanske är det faktiskt så att jag vet riktig smärta för att hela jag är trasig. det finns ingen människa kvar i mig, jag är ett skal som går runt, svarar artigt när jag blir tilltalad, skrattar på rätt ställe. men jag är inte jag längre.
jag vet precis hur det är att få hjärtat krossat. jag vet hur det är att gasa lite extra när man möter en långtradare eller kanske gå lite extra långsamt över tågrälsen och tänka att herregud va skönt om det blev mörkt nu.

fast jag alltid velat ha dig tillbaka, hade jag lovat mig själv att aldrig mer släppa in dig innanför mina murar. jag hade låst dörren till det rummet där jag brukade förvara min kärlek till dig, där inne kunde den få husera fritt bara den aldrig mer tvingade mig att gråta mig till sömns, eller fick mig att ligga på golvet i fosterställning och önska att jag var död.
jag träffade andra, och blev mer och mer övertygad om att det kapitlet som kallades du&jag, oss, vi var över. jag intalade mig själv att jag var nöjd med det, det är ju bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat, eller hur?

men jag hade inte räknat med att den enda som hade nyckeln till mitt hjärta skulle komma tillbaka. jag grät när jag frågade om du någon gång hade saknat mig även fast du så snabbt gått vidare. du tittade på mig och sa med din mjukaste röst såklart har jag det. hela tiden. jag ville svara att det tror jag inte på, du skulle kommit tillbaka i så fall. hade du älskat mig så som jag älskar dig hade du märkt att mitt hjärta var krossat, för det skulle kännas i ditt eget hjärta.

men jag klarade inte att säga emot. så efter ett år isär hamnade vi i min säng igen. det var något av det finaste jag vart med om. jag sa att jag inte ville att det skulle hända något, jag klarar inte att bara få smaka en liten del av dig, sa jag, med dig är det allt eller inget. och du la fingret på mina läppar och sa till mig att inte tänka så mycket innan du böjde dig fram för att kyssa mig.

jag har öppnat det där rummet igen och det här kommer kosta mig så många tårar. men herregud vad jag älskar dig. och om du aldrig mer kommer tillbaka ska jag förvara den här natten som det finaste minnet jag har, varje kyss, ord och ögonkontakt ska jag vakta tills jag dör.

jag älskar dig fast du krossar mig.

trehundrasjuttiosex dagar.
trehundrasjuttiosex dagar utan dig.
trehundrasjuttiosex dagar sen du sa att du ville vara med henne istället.
trehundrasjuttiosex dagar sen du krossade mig.

jag har levt och jag har andats och jag har dansat och älskat och skrattat i sjutusenfyrahundratretton dagar men bara ettusenetthundrafemtiosju av dem med dig. när du kom in i mitt liv var det med buller och bång, det var raketer och fyrverkier, det var skratt och gråt. trots att du ibland spelade rysk roulette med mitt hjärta var det ett spel jag älskade och som jag aldrig ville sluta spela. men så som dagarna måste ta slut så var det dömt att misslyckas för oss. det var inte bara lägenheten som kändes för liten, staden blev för liten, världen för trång och livet för kort för att vi skulle klara oss. det var inte mina ord, inte heller dina, men dina handlingar sa det du inte vågade.
du färgade min rosaskimrande värld så grå, så grå att hjärtan stannar och andetag slutar och bomull känns hårt mot huden. min värld bestod av hårda trottoarer som var för små, det kändes som man stötte ihop med dig vart man än gick, det var drömmar som krossats efter att jag sparkat på dem med stålhättor. drömmar är för lyckliga människor. men det min värld mest bestod av var sängar som gråtits sönder och väggar som stirrats ner av ögon som inte kan somna. och jag blir så arg för jag skriver i dåtid när det här är det enda jag fortfarande kan känna.

trehundrasjuttiosex dagar sen mitt hjärta slutade slå.