När jag var liten trodde jag på att världen var lite magisk. Jag trodde på allt som hände i filmer, hur ögon kunde mötas och det genast uppstod kärlek, hur par kunde hålla ihop hela livet och hur brudgummen höll tal till sin brud och berättade att han hade vetat att det skulle bli hans fru redan första gången han såg henne.

Men nu har jag kommit på hur livet verkligen är. Det är bråk om vem som ska ta disken, skilsmässor och dagislämningar. Det är bara ett enda jävla stort pussel hela tiden. Och jag känner inte längre minsta mening med att gå upp på morgonen. Aldrig. Jag blir inte glad av mina vänner fast de är världens bästa, jag bryr mig inte längre om jag är bra på mitt jobb och fotbollsträningen kvittar verkligen. Jag känner bara en sån hopplöshet inför livet. Om det är så här det ska vara, vad gör vi då här? Att evigt trassla sig fram genom dagarna och räkna ner till helgen, till semestern, till födelsedagen. Det enda vi gör är att räkna ner dagarna. Till vad? Döden. Vi kommer alla dit någon gång så varför kan den inte komma tidigt? För utan magi vill jag inte vara med.

ligger och lyssnar på musik "från förr"
saknar mina bästa vänner,
hur lätt allt var då och hur dagarna liksom flöt på
det är en annan känsla i min kropp nu

i tonåren är allt så.. nytt
man vet inte vad som väntar
men man hänger med vart livet än tar en
för man har alltid föräldrar som fångar upp en

nu ligger jag här ensam på en fredagkväll
vet att jag har bara mig själv att ta hand om
och ingen annan tar hand om mig
det är jag som måste diska
det är jag som måste mata kaninen
det är jag som röker
det är jag som kör bil, jobbar varje dag och betalar räkningar

klart man blir less

jag har bestämt mig för att ta bort lösenordsskyddet på den här bloggen nu. jag vet inte hur det kommer sluta. kanske klarar jag inte att vara så öppen som jag vill då, och lägger till ett lösenord igen men jag har tänkt att pröva ett tag i alla fall.

mina dagar i övrigt är inget att hurra för. jag åker tidigt till jobbet och kommer hem sent på kvällen. orkar inte laga mat, orkar inte städa, orkar inte klä mig i något annat än mjuksbyxor. jag har tappat orken till absolut allt nu. det enda jag orkar är att skriva, skriva och skriva. och jag hoppas att fler av mina texter går från att vara ett utkast till att visas för er.

jag vill ha fingrar spelandes i halsen.
jag vill kunna räkna mina revben som att jag bläddrade i en kortlek.
jag vill vika mig dubbel och inte få ett enda veck på magen.
jag vill ligga i sängen och känna magen sjunka in, och benen sticka ut.
jag vill springa på gator och känna mig lätt som en fjäder.
jag vill peta i maten och känna att jag har kontrollen att inte stoppa gaffeln i munnen.
jag vill höra folk oroa sig över att jag är för smal.
jag vill vägra äta.
jag vill se ben.

jag vill tillbaka fyra år.

den här bloggen har från början handlat om mitt ex, jag har räknat dagarna sen han lämnade mig. men nu är det slut med det. jag ska sluta leva genom honom, och även om jag nyss har förlorat min nya kärlek ska jag försöka fokusera på det jag faktiskt har. det här är mina fem minuter av självinsikt och jag ska njuta av dem för jag vet att när det börjar mörkna kommer jag skriva till dig att jag saknar dig.

425 dagar sen han lämnade mig och idag lämnar jag honom bakom mig.

enda gången jag mår riktigt bra utan dig är när jag snurrar runt på en lördagkväll med lite för mycket procentdrycker i blodet. ju fullare jag blir desto mer avtrubbad är jag, och ju mer avtrubbad desto bättre.
varje dag i veckan längtar jag efter fredag och lördag och varje dag i veckan är jag så jävla nära att blanda till bara en grogg. men det som håller mig ifrån det är att jag vet att det skulle inte sluta efter bara en grogg. det skulle bli två. sen tre. fyra, fem, sex. sen skulle jag somna och må så himla bra. tills ångesten åter grep tag i mig.
jag vill inte erkänna att jag behöver alkohol för att må bra. fast det är precis så det är.