jag går fram och tillbaka, vet inte vart jag vill
jag är i en sådan period just nu. jag går omkring som en zombie och sekunderna, minuterna, timmarna och dagarna bara flyger förbi. swosch säger det så är en till dag slut och jag har inte åstadkommit mer än att ha rökt lite för många cigaretter.
och nu strävar jag efter att känna vad som helst. för jag tror faktiskt att tomheten är lite lite värre.
det är blicken i dina ögon som får mig att komma tillbaka
för snart ett och ett halvt år sen, vi hade precis flyttat ihop, sa du det finaste du någonsin sagt till mig.
jag skulle gå och lägga mig, men du satt kvar i soffan ett tag till.
jag älskar dig sa jag.
jag älskar dig med sa du.
du tittade på mig och log innan du fortsatte,
mest av allt i hela världen.
jag faller om och om igen, kan inte ta mig upp igen
alla satt runt bordet och spelade kort.
jävla kärring sa du
du log, du tyckte nog att du var rolig, det brukade bli så när du var full.
efter en kväll full av likadana ord slog det slint för mig
kommer inte ens ihåg att jag gjort det men jag slog dig på näsan
du började blöda.
samma sekund min knytnäve träffar dig blir dina ögon svarta.
du tar tag i mig och kastar mig i golvet.
jag blir medvetslös så jag märker inte att du sätter dig på mig och
tänker fortsätta slå, men dina vänner tar tag i dig och kastar ut dig.
jag har inget minne av att din bästa vän bär mig till soffan
sätter sig bredvid mig och försöker få kontakt.
när jag vaknade var du borta och mina vänner var där, stod oroligt vid min sida.
alla hade sett vad du gjort mot mig.
jag sa att det var första gången du någonsin höjt din hand mot mig,
och jag slog ju först, det var inget att oroa sig för. det var ju mitt fel.
jag ljög, och det förstod de nog men vågade inte säga något.
din allra bästa vän, som alltid var på din sida, förvånade mig genom att säga
s, du kanske inte ska vara ihop med honom. jag har aldrig sett den här sidan
av honom. för din skull borde du lämna honom. han är farlig.
mina vänner torkade mina tårar och fick mig att sova över.
jag låste dörren om mig för jag var rädd att du skulle komma tillbaka.
tänk att vara så rädd för någon som man älskar så mycket.
dagen efter ringde du mig om och om igen.
jag ville inte prata med dig, men svarade ändå när du ringde för sextonde gången.
förlåt sa du.
det räcker inte sa jag, älskar man någon gör man inte så.
ja men jag vet inte vad som hände, jag var så himla full,
jag älskar ju dig vet du.
du grät.
jag har alltid varit svag för killar som gråter.
speciellt när det är för min skull.
du får välja sa jag. mig eller alkoholen.
klart jag väljer dig.
bra sa jag. men jag kanske inte orkar träffa dig på ett tag. behöver tänka.
fem timmar senare låg jag där i din säng igen.
och fem dagar senare valde du alkoholen igen.
jag vill vara där jag är menad att vara
jag hade börjat måla naglarna igen
och behövde inte vara ute varje fredag och lördag
för att dricka bort minnena av hans ögon
jag kunde komma hem utan att vara ledsen över
att han inte var där och sa hej tillbaka
och jag kunde börja glädjas åt våra minnen
istället för att försöka glömma dem
nu när du lämnat mig måste jag börja om från början
sitta i flera timmar med min vassaste kniv mot handlederna
och inte veta vad jag ska göra
sömnlösa nätter med ögon som räknar prickar på tapeter
tappar bort sig
börjar om
plötsligt kommer det över mig att jag kommer inte
få ta på din fina mage igen
eller kyssa din lena rygg
aldrig mer kommer jag vakna av att du kryper nära
det är inte längre någon som kommer ihåg allt jag berättat
och försöka göra allt för att visa det
det är ingen som retas, tröstar och finns där
och aldrig någonsin igen kommer jag känna så
som jag kände när du mötte min blick
och jag har verkligen ingen ork till att måla naglarna
hjärtat slår ett slag men hoppar över två
kvar står jag, bredvid, vet inte vart jag ska ta vägen. hur slutar det alltid så här, att det är jag som blir ensam?
jag vet hur mycket ni sårar varandra hela tiden, och för att vara ärlig ger jag det inte mer än ett par veckor innan ni ger upp den här gången också. kanske hör du av dig då, kanske inte. men jag tänker inte hoppas på det.
för även om jag kommer sakna dig så mycket så det spränger i hjärtat bara jag tänker på det så vill jag inte vara din reservplan. åh, va jag kommer sakna dina pussar i nacken och hur du var den första någonsin som verkligen fick mig att känna mig vacker. hur du kom ihåg att jag måste kolla tre gånger att det är låst innan jag går och lägger mig, och brukade göra det åt mig. hur du tog hand om mig när jag fick migrän. hur du alltid strök mig över kinden innan du åkte. hur du spelade låtar för mig som du trodde att jag skulle gilla. (och det gjorde jag.)
jag orkar inte vara ensam längre. för att vara helt jävla ärlig orkar jag inte vara över huvud taget längre. jag vill inte mer.
någon dag kommer jag hitta han som vill riva muren
säga att du är en jävla idiot som inte kan släppa henne
som du brukade dela dagarna med.
berätta för dig om hur mitt hjärta krampar
och hur det knappt går att andas
när du
ljuger för henne om vart du är
när du egentligen ligger bredvid mig i min säng
eller när du
kallar mig för hennes namn.
jag vill skrika och slå och sparka allt vad jag har
jag vill att du ska förstå, säga förlåt och så ska allt vara bra
men istället säger jag ingenting när du frågar vad som är fel
och smäller igen dörren efter dig när du går. igen.
ut till en värld full av henne.
och jag lägger ännu en tegelsten till muren kring mitt hjärta
det var en gång min verklighet
jag vill kunna räkna mina revben som att jag bläddrade i en kortlek.
jag vill vika mig dubbel och inte få ett enda veck på magen.
jag vill ligga i sängen och känna magen sjunka in, och benen sticka ut.
jag vill springa på gator och känna mig lätt som en fjäder.
jag vill peta i maten och känna att jag har kontrollen att inte stoppa gaffeln i munnen.
jag vill höra folk oroa sig över att jag är för smal.
jag vill vägra äta.
jag vill se ben.
jag vill tillbaka fyra år.
hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
du har träffat någon annan nu.
det har jag med. och han är allt du aldrig var.
han bär runt på en ful sten i sin plånbok bara för att jag gett honom den.
han tittar på mig med ögon som lyser.
han får gåshud när jag kommer nära.
han säger du är helt sanslöst fin.
han stryker mig över kinden och han pussar mig på näsan.
han skickar sms bara för att berätta vad han ätit för han vet att jag blir glad då.
han kysser mig på pannan innan han åker.
han säger att jag kan ringa när som helst om det är något.
han visar stolt upp mig för sina vänner och är inte rädd för att visa sin kärlek.
han kysser mig i baksätet på bilar och viskar det är dig jag vill vara med i mitt öra.
ändå saknar jag när du rakat dig och lämnade alla hår i handfatet.
när du skickade bilder på dig själv till andra tjejer.
när du var elak mot mig för att imponera på dina kompisar.
när du buttade mig i vattnet från bryggan fast du visste att jag är rädd för att hamna i vassen.
när du struntade i våra planer.
när du aldrig aldrig kunde visa för någon annan att du älskade mig.
men mest av allt saknar jag när du berättade om din pappa och grät.
hur du aldrig grät inför någon annan än mig.
hur du sa förlåt förlåt jag älskar dig med tårar i ögonen.
hur du brukade jaga mig uppför trappan bara för att retas.
hur du brukade åka tre mil mitt i natten bara för att träffa mig.
hur du sa att du aldrig skulle lämna mig.
hur du sa att du aldrig ville ha någon annan.
hur du sa att du älskade mig. så jävla mycket.
vi fortsätter åt varsitt håll, och det är antagligen för det bästa.
vi hade tre fina år tillsammans men vi var inte menade att fortsätta längre,
krampaktigt hållandes varandra i handen.
jag är glad att jag har träffat någon annan jag tycker om,
och jag vill vara glad för att du gjort det också, men jag kan inte.
jag vill vara den som är speciell för dig, så som du alltid sa.
du sa att om det tog slut mellan oss skulle jag inte få träffa någon annan,
jag skulle inte klara av det, jag skulle dö då sa du.
men nu när jag gjort det bryr du dig inte.
och det är det som gör så jävla ont, att du inte bryr dig längre.
det är svårt att fira livet när man måste göra det ensam
efter du hade åkt från mig inatt låg jag och funderade, och somnade inte förrän sju imorse. när du åkte sa du förlåt och jag sa att du inte behövde inte be om förlåtelse, det är okej, du måste ju få känna vad du vill sa jag fast jag med hela min kropp ville skrika jag vill ha dig, åk inte. men jag skäms ändå sa du.
du gav mig världens varmaste kram och pussade min panna med de mjukaste läpparna jag vet. jag lät dig gå ut genom dörren fast du nog kan vara det bästa som hänt mig. jag vill inte säga det till dig, men jag har blivit kär i dig.
jag hatar att du är så snäll mot mig. du kan alltid ringa om det är något, var bland det sista du sa innan du åkte och tog mitt ihoplimmade hjärta med dig. jag har slagit ditt nummer i mitt huvud om och om igen men jag vågar inte ringa. för jag vet att får jag höra din röst nu kommer mitt hjärta slå alldeles för många slag i minuten. och tårarna kommer bryta sig fram för jag vet att nu är den rösten med de mjuka vokalerna som kommer fram ur munnen med det sneda leendet, menad för någon annan.
tårar som krossas som glasfjärilar mot asfalten
hämtpizza man delar på i sängen och hemligheter som viskas i varandras öron. jag är kär i dig som fastnar i halsen. är du kär i mig? som fastnar redan i hjärtat.
baksäten på bilar där man delar kyssar och skratt när man blir avbruten. ögon som aldrig ler så mycket som när de möter just de där ögonen. din mun som ler sneda leenden när du tittar på mig och säger att jag är fin. att det är mig du vill vara med. skämta om att jag skulle hitta en sten åt dig för att du skulle komma till mig på natten, och sedan se att du sparar den stenen i din plånbok och bär med dig den överallt.
det gör så himla ont att du vill dela dina hjärtslag med någon annan nu. jag saknar dig.
kärlek är en dröm man lätt glömmer bort
du är så fin. ett leende. det är helt sanslöst.
den känslan, när du tittade på mig med de ögonen, gav mig en blick jag aldrig fått förut och en komplimang som slår alla jag någonsin fått. den känslan kommer jag aldrig glömma.
börjar på ruta ett
425 dagar sen han lämnade mig och idag lämnar jag honom bakom mig.
425.
ska lägga mig på golvet nu, dricka mig full och röka för många cigaretter. ska ligga och stirra upp i taket och låtsas att du var på väg till mig. låtsas att allt var som det skulle mellan oss, att det var sådär lite pirrigt nytt som det var i onsdags när du var här, när vi låg och pussades i soffan och du berättade hur fin jag är. innan du sa att du ville lugna ner saker för du visste inte om du ville ha tillbaka ditt ex. precis innan det ögonblicket ska jag låtsas att jag är. och där ska jag stanna för alltid
424.
när du sa att du ville försöka med henne igen ville jag gråta, skrika, vad som helst som skulle fylla tomrummet som med ens kramade om mitt hjärta. men jag gjorde som jag alltid gör, drog mig undan. lät tystnaden fylla rummet. sa att det var okej när du kramade mig, fast det inte alls var okej. jag tycker så mycket om dig.
och egentligen vill jag säga att lycka till med henne, mig ser du inte igen, mig behandlar man inte hur som helst. men jag vet att jag kommer vänta på dig.
