fast jag alltid velat ha dig tillbaka, hade jag lovat mig själv att aldrig mer släppa in dig innanför mina murar. jag hade låst dörren till det rummet där jag brukade förvara min kärlek till dig, där inne kunde den få husera fritt bara den aldrig mer tvingade mig att gråta mig till sömns, eller fick mig att ligga på golvet i fosterställning och önska att jag var död.
jag träffade andra, och blev mer och mer övertygad om att det kapitlet som kallades du&jag, oss, vi var över. jag intalade mig själv att jag var nöjd med det, det är ju bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat, eller hur?

men jag hade inte räknat med att den enda som hade nyckeln till mitt hjärta skulle komma tillbaka. jag grät när jag frågade om du någon gång hade saknat mig även fast du så snabbt gått vidare. du tittade på mig och sa med din mjukaste röst såklart har jag det. hela tiden. jag ville svara att det tror jag inte på, du skulle kommit tillbaka i så fall. hade du älskat mig så som jag älskar dig hade du märkt att mitt hjärta var krossat, för det skulle kännas i ditt eget hjärta.

men jag klarade inte att säga emot. så efter ett år isär hamnade vi i min säng igen. det var något av det finaste jag vart med om. jag sa att jag inte ville att det skulle hända något, jag klarar inte att bara få smaka en liten del av dig, sa jag, med dig är det allt eller inget. och du la fingret på mina läppar och sa till mig att inte tänka så mycket innan du böjde dig fram för att kyssa mig.

jag har öppnat det där rummet igen och det här kommer kosta mig så många tårar. men herregud vad jag älskar dig. och om du aldrig mer kommer tillbaka ska jag förvara den här natten som det finaste minnet jag har, varje kyss, ord och ögonkontakt ska jag vakta tills jag dör.

jag älskar dig fast du krossar mig.