jag var femton år och hade precis fått mitt hjärta krossat. trodde jag.

jag är tjugo år och vet nu precis hur det känns när hjärtat sitter på olika sidor i bröstkorgen och det känns som eld att andas. jag vet själv hur det är att inte bry sig längre. inte bry sig om man lever. för det finns inget kvar att leva för. ingen kan säga till mig att jag inte vet riktig smärta för det gör jag. jag har inte brytit något ben, och jag har aldrig behövt ligga på sjukhus. men kanske är det så att det finns något värre. kanske är det faktiskt så att jag vet riktig smärta för att hela jag är trasig. det finns ingen människa kvar i mig, jag är ett skal som går runt, svarar artigt när jag blir tilltalad, skrattar på rätt ställe. men jag är inte jag längre.
jag vet precis hur det är att få hjärtat krossat. jag vet hur det är att gasa lite extra när man möter en långtradare eller kanske gå lite extra långsamt över tågrälsen och tänka att herregud va skönt om det blev mörkt nu.