jag har börjat tänka så förfärligt mycket på dig, min första kärlek. jag minns de här små sakerna, som när vi tog bussen tillsammans till skolan på morgonen och satt bredvid varandra. tysta, lyssnade med varsin hörlur på min ipod. alltid satt vi och höll hand, och ibland kramade du till min hand som för att känna att jag fortfarande var kvar. jag vet att du var rädd att jag skulle lämna dig, du skyddade alltid ditt hjärta efter att din pappa lämnat dig när du var liten. men jag önskar att du hade vetat att jag aldrig skulle kunnat lämna dig. då kanske du inte hade känt att du var tvungen att fly, att du var tvungen att vara den som lämnade först, för att inte än en gång bli övergiven.

hade jag bara visat det tydligare.. ja, då kanske jag fortfarande hade fått känna din tumme stryka över mina fingrar när vi sitter och håller hand som de två nykära idioter vi var i tre år