varje minut vill jag skriva till honom, jag tycker om dig så mycket. jag vill visa för honom hur otroligt mycket jag gillar honom. att jag älskar honom (fast det har jag inte vågat säga än) (kommer inte våga säga det förrän han säger det) (jag är så feg).
och jag vet att han tycker om mig också, han säger det ofta. men inte för ofta för att det ska bli uttjatat och inte med ett tonfall som säger att han inte menar det. utan innerligt, lagom ofta medan han tittar i mina ögon.
han är helt fantastisk.

men ändå finns tvivlet. det där lilla fröet av tvivel som av någon anledning alltid måste finnas där. i magen, och störa mig. tänk om han inte är så glad i mig. om han hittar någon annan. om jag återigen får hitta en bild på facebook föreställandes en pojkvän kyssandes en annan tjej. då dör jag.

jag dör fanimig.