okej, nu kom beskedet som jag bara har väntat på. ni ska försöka igen.
kvar står jag, bredvid, vet inte vart jag ska ta vägen. hur slutar det alltid så här, att det är jag som blir ensam?
jag vet hur mycket ni sårar varandra hela tiden, och för att vara ärlig ger jag det inte mer än ett par veckor innan ni ger upp den här gången också. kanske hör du av dig då, kanske inte. men jag tänker inte hoppas på det.
för även om jag kommer sakna dig så mycket så det spränger i hjärtat bara jag tänker på det så vill jag inte vara din reservplan. åh, va jag kommer sakna dina pussar i nacken och hur du var den första någonsin som verkligen fick mig att känna mig vacker. hur du kom ihåg att jag måste kolla tre gånger att det är låst innan jag går och lägger mig, och brukade göra det åt mig. hur du tog hand om mig när jag fick migrän. hur du alltid strök mig över kinden innan du åkte. hur du spelade låtar för mig som du trodde att jag skulle gilla. (och det gjorde jag.)

jag orkar inte vara ensam längre. för att vara helt jävla ärlig orkar jag inte vara över huvud taget längre. jag vill inte mer.