jag har inte pratat med någon annan på hela dagen. har fått åtta sms från mina vänner som jag läst men sedan bara tryckt bort. jag har låtit bli att svara när det ringt i min telefon. varje gång det piper hoppas jag att det är från dig, och besvikelsen jag känner varje gång är för stor för att jag ska kunna prata med någon annan.

efter du hade åkt från mig inatt låg jag och funderade, och somnade inte förrän sju imorse. när du åkte sa du förlåt och jag sa att du inte behövde inte be om förlåtelse, det är okej, du måste ju få känna vad du vill sa jag fast jag med hela min kropp ville skrika jag vill ha dig, åk inte. men jag skäms ändå sa du.
du gav mig världens varmaste kram och pussade min panna med de mjukaste läpparna jag vet. jag lät dig gå ut genom dörren fast du nog kan vara det bästa som hänt mig. jag vill inte säga det till dig, men jag har blivit kär i dig.

jag hatar att du är så snäll mot mig. du kan alltid ringa om det är något, var bland det sista du sa innan du åkte och tog mitt ihoplimmade hjärta med dig. jag har slagit ditt nummer i mitt huvud om och om igen men jag vågar inte ringa. för jag vet att får jag höra din röst nu kommer mitt hjärta slå alldeles för många slag i minuten. och tårarna kommer bryta sig fram för jag vet att nu är den rösten med de mjuka vokalerna som kommer fram ur munnen med det sneda leendet, menad för någon annan.