jag har träffat någon annan. varje kväll hoppas jag blir kvällen då han kommer till mig. men lika många kvällar somnar jag ensam, ihoptryckt i ena hörnet av min 160-säng. vågar inte sträcka ut armen, vågar inte titta åt det hållet, vågar inte se hur tomt det är där. vill inte låtsas om att jag är själv. igen. och kommer vakna själv. igen. som alltid.

dagarna klarar jag mig utan någon. det är nätterna som får mig att sluta andas, luften tar bara slut. det är nätterna jag behöver krypa in i någons famn, och inte somna i en alldeles för stor säng och inte vakna ensam till en grå himmel.

varför kommer han inte? vår historia började lite knackigt, men jag trodde han besvarade mina känslor. men så fort jag fick ett sms om hur fin jag var, insåg hur fel jag hade. det är ju klart han inte kan mena något sånt, han sitter där med sina vänner och skojar med mig. skrattar åt hur dum jag är som skriver tillbaka. som kommer tillbaka vad han än gör. jag har aldrig kunnat lämna någon även om jag velat. jag har gett chans efter chans efter chans. men nu vet jag. efter det smset så vet jag. för hade han verkligen brytt sig om mig, varför skyddar han mig inte mot mörkret?