vissa dagar är sämre än andra. man tror att man har kommit ut ur träsket, ut ur mörkret och att man mår ganska bra nu. och det gör man. på kvällen ringer man sin bästa kompis och berättar någon liten, egentligen rätt oviktig, sak den nya killen gjort som man blev helt överlycklig för. man somnar och på morgonen har allt förändrats fastän allt är precis likadant.
man behöver inte höra honom säga något, man behöver inte märka att han svarar kort på smsen man skickar och man behöver inte se honom logga ut från chatten när man loggar in. man känner det i luften med en gång man vaknar. något har ändrats. inte är man ihop med killen men de underbara helgerna och dagarna man spenderade tillsammans, allt han sa tydde på att han ville ha något mer.
man hade hoppats på att han var den man väntat på. den som skulle dra en ur mörkret en gång för alla. man hade hoppats att man inte längre skulle behöva ligga ihoptryckt i ena hörnet av sängen alldeles själv och se ut över det tomma utrymmet som verkar vara flera mil långt, och man hade hoppats på att slippa känna sig som att man var den enda kvar i hela världen, så jävla ensam.

men ibland hoppas man för mycket.