min expojkvän D var väldigt speciell. min kille R är något alldeles speciellt han med. på helt olika sätt.

tidigt i mitt förhållande med D lärde jag mig att när han var på dåligt humör skulle jag hålla mig tyst och i bakgrunden. för om han förlorade i tv-spel och jag inte var tillräckligt långt bort var det några jobbiga dagar att vänta med blåmärken att dölja för familj och vänner.

och jag gör det fortfarande. håller mig ur vägen alltså. när R blir på dåligt humör får jag en klump i magen och vill helst gömma mig på toaletten. men det händer aldrig något. han säger förlåt s, det är inte dig jag är arg på. och vänder sig till mig för att prata om det, för att få tröst. för han blir glad av att vara med mig säger han. han använder mig inte för att ha någon att skada.


R frågar mig ofta om jag har lust att följa med på grillkvällar, resor, vi måste göra det här och det här i sommar s! vi kommer ha så mysigt. och jag vågar inte svara ja. för hur vet jag att han menar allvar? med D lärde jag mig att jag var den som skulle ligga hemma och vänta när han hade vart ute med sina vänner och då kunde vi möjligtvis kolla den där filmen på teven. och om han inte behagade att komma hem på nätterna var ju inte det mitt problem?

en vän till mig sa nyligen att jag inte kommit över D än. att jag väldigt ofta drog exempel som involverade honom. och att det var för att jag aldrig fått prata ut om honom ordentligt, ingen vet allt han gjort mot mig.
det min vän har fel i är att jag har visst kommit över D, jag har bara inte kommit över att han lämnade mig. jag har inget som helst intresse av honom längre, jag mår så mycket bättre utan honom, jag inser det nu när jag träffat någon som behandlar mig bra. men känslan av att bli bortvald, bortkastad så jävla lätt. det är den jag inte kan släppa.

och nu. hur vågar jag lita på R? hur vet jag att han inte gör exakt samma sak? säger att han behöver mig, tycker om mig, bryr sig och sedan bara försvinner ur mitt liv. hur litar man igen? hur öppnar man sitt hjärta igen?