så fort jag träffar någon ny, och han har minsta lilla fel säger mina vänner spring s, spring så fort du kan. spring som om det gällde livet. kanske är det för att skydda mig, för de vet hur många gånger mitt hjärta har brustit och hur jag fortfarande kämpar för att sätta ihop det igen. de hjälper mig, de vill att jag ska bli hel.
men det är så lätt för dem att säga att jag ska fly, när de sitter där med sin man, sina barn, sin sambo, sin pojkvän, sin flickvän. för de vet inte hur det är att vara ensam. hjärtat slår liksom inte nog med slag när man somnar utan någon bredvid sig.

jag kommer ihåg den där tryggheten man kände tillsammans med någon, hur man visste att honom kommer jag somna bredvid inatt. och imorn. och natten efter det. hur man kunde ta upp mobilen var femte minut om man ville  bara för att ringa och höra hans röst, och man visste att det var okej. och istället för att lite för full bli med första bästa hem från krogen, dansade man hem på lätta steg för man visste vem som väntade där hemma med varma pussar och ett sätt att krypa in under samma täcke som gav mig gåshud.

jag vill så gärna känna den tryggheten igen för jag börjar glömma hur det var. och hur ska jag någonsin kunna göra det om jag springer genom livet förbi han som står någonstans och väntar på mig?