jag vill inte säga att jag saknar dig.
jag vill träffa någon annan och visa dig hur jävla bra jag kan ha det utan dig.
tro inte att jag inte har försökt. det har jag.
många är de söndagar jag vaknat med någon annan bredvid mig,
och det som jag tyckte var en så bra idé på krogen kvällen innan verkar plötsligt helt galet.
galet, för jag vet att jag.. åh herregud, jag kan själv inte tro att jag säger det här.
men jag tror faktiskt att jag älskar dig.
jag har aldrig trott att man kunde älska någon efter bara tre månader.
men sen träffade jag dig.

vi var bekanta innan, men hade aldrig direkt pratat.
men det tog en dag så kändes det som att vi känt varann hela livet.
jag litade på dig på ett helt annat sätt, jämfört med andra killar jag träffat tidigare.
vi skrattade åt samma saker. gillade samma teveprogram. tyckte om samma mat.
jag kan inte riktigt förklara den här känslan för någon som inte varit med om det själv,
men så fort jag var med dig slappnade jag av och det kändes bara så himla.. rätt.
jag kände att "det är så här det ska vara. det ska vara du & jag"
jag var helt övertygad om att jag hittat min själsfrände.
och det är jag fortfarande. efter tre månader. herregud.
och jag tror att du kommer tillbaka när du inser att det inte fungerar mellan er.
för tusende gången ni försöker. jag tror du kommer inse hur bra jag är.
att du kommer inse att när du sa "när jag träffade dig blev allt bra, och jag började må bra igen" så berodde det på just det, att du träffat mig.

och du kommer komma tillbaka. för om du är min själsfrände, måste ju jag vara din?
eller?

snälla säg att det är så