När jag var liten trodde jag på att världen var lite magisk. Jag trodde på allt som hände i filmer, hur ögon kunde mötas och det genast uppstod kärlek, hur par kunde hålla ihop hela livet och hur brudgummen höll tal till sin brud och berättade att han hade vetat att det skulle bli hans fru redan första gången han såg henne.

Men nu har jag kommit på hur livet verkligen är. Det är bråk om vem som ska ta disken, skilsmässor och dagislämningar. Det är bara ett enda jävla stort pussel hela tiden. Och jag känner inte längre minsta mening med att gå upp på morgonen. Aldrig. Jag blir inte glad av mina vänner fast de är världens bästa, jag bryr mig inte längre om jag är bra på mitt jobb och fotbollsträningen kvittar verkligen. Jag känner bara en sån hopplöshet inför livet. Om det är så här det ska vara, vad gör vi då här? Att evigt trassla sig fram genom dagarna och räkna ner till helgen, till semestern, till födelsedagen. Det enda vi gör är att räkna ner dagarna. Till vad? Döden. Vi kommer alla dit någon gång så varför kan den inte komma tidigt? För utan magi vill jag inte vara med.