jag har träffat någon. det var en ren slump att vi träffades för fyra veckor och tre dagar sen. jag letade inte efter en ny pojkvän som jag gjort så länge innan, jag hade gett upp. och ni vet väl vad de säger? det är när man slutar leta som han kommer.

han är helt annorlunda mot andra killar. när andra tittar på film tittar han på mig och stryker mig över kinden. han ser på mig som att jag vore priset, som att han har letat efter mig länge och nu äntligen är jag här.
och det är alldeles för lätt att vara mig själv med honom, jag kommer på mig själv ibland när jag pratat och pratat att jag blir rädd för att skrämma bort honom. men när jag avbryter mig själv, ler han och säger "fortsätt fortsätt, jag vill höra" även om det bara är så banalt som varför jag har ett ärr på knät. när jag beskriver hur jag flög nerför backen och bromsade in alldeles för hårt med cykeln skrattar han och säger jag önskar vi känt varann då.

han pratar om vad vi ska göra i sommar, han frågar lite ängsligt får jag bjuda dig på mat idag? och går mer än gärna på bio. han avbryter sig själv ibland, som att han är rädd att jag ska tycka att han går för fort fram. men jag vill ha mer fart, i alla fall när vi inte är med varann. utan honom går tiden så långsamt att jag ibland måste picka på min klocka och se om den har stannat, men med honom rusar klockan iväg som ett x2000-tåg. och jag vill att det ska vara tvärtom.

han lagar mat till mig väldigt ofta, nästan varje dag faktiskt, och han gör det bra. han står i sitt lilla kök och ropar på mig, s, kom och krama mig, jag saknar dig fast jag bara hunnit ligga i soffan en minut. han tittar oroligt på mig när jag tar första tuggan och slappnar sedan av när jag säger att det är supergott.. som vanligt.
han ler snett, det leendet som jag älskar, och säger att han har ett mål; att jag aldrig ska gå hungrig.

det blir ingen mer kille som säger jag tycker om dig så himla mycket, men sedan, när tjejen han verkligen är kär i ringer, säger till mig att nu är du tyst.
det blir ingen mer kille som kallar mig jävla hora och sedan skrattar tillsammans med sina kompisar åt mina tårar.
det blir ingen mer kille som kastar mig i backen eller genom garderobsdörrar.
och det blir ingen mer kille som tvingar sig på mig, och tvingar mig att göra saker jag inte vill göra.

för nu blir det en kille som tar hand om mig. som lagar mat till mig. som är jättegullig mot sin mamma. som håller en hand på min korsrygg från bilen och in till lägenheten, som för att visa att jag är hans. som tar hand om mig när jag vaknar med migrän. som tar med mig när han ska storhandla och kysser mig inför hela butiken. som kör hem mig på kvällen fast jag insisterar på att jag kan gå den enda kilometern, men han ler och säger att han vill köra mig för han vill se mig det sista han gör innan han går och lägger sig.

en kille som min kille.